Helsidesannons

  Denna sida använder cookies. Läs mer om detta och hur vi hanterar personuppgifter här. GDPR
Start Kontakt Forum Gästboken Nyheter Logga in


Historien om Uddeholms bruk

Den första kontakten med elektriciteten vid Uddeholms bruk ägde rum omkring 1890 då mindre kraftstationer, "lyshus", inrättades i Munkfors och Hagfors för belysning. I Munkfors värdet angeläget att få elektrisk belysning i sågverket, dör arbetet pågick dygnet runt och brandrisken var överhängande med de äldre belysningsanordningarna med öppen låga. Även kallvalsverket hade behov av bättre belysning för bl.a. syningsarbeten under den mörka delen av dygnet. Någon utökad användning av elektriciteten till annat än belysning ägde inte rum inom Uddeholm på 1890-talet.

Utvecklingen inom elektrotekniken gick dock snabbt. Genom införandet av trefassystemet med växelström och möjligheten att transformera till högre spänning kunde elkraft överföras på stora avstånd med låga förluster. Den första större kraftöverföringen i landet enligt detta system togs i bruk 1893 då Grängesbergsbolaget byggt en 14 km lång kraftledning mellan Hellsjön och Grängesberg för överföring av 250 kW med en spänning av 9,5 kV. Det första elmotordrivna valsverket startades i Hofors 1895. I Värmland byggdes en liten anläggning vid Aggruvorna 1890 med en kraftstation i Stockforsen, ett fall i Nordmarksälven, där en likströmsgenerator var kopplad till en turbin på 30 hk. Kraften överfördes med en spänning på 500 V till gruvan, ett avstånd på 2,4 km. Även Nykroppa järnverk hörde till pionjärerna med en kraftstation, som byggdes 1902 och försågs med en likströmsgenerator från vilken kraften överfördes på ett avstånd av ca 500 m till finvalsverket, som försågs med en likströmsmotor, den första likströmsdriften av valsverk i landet. Användningen av elektrisk energi för värmning och smältning hade provats redan tidigt under 1800-talet.

Inom Uddeholm var man mycket återhållsam när det gällde att utnyttja den nya tekniken, trots att företaget hade riklig tillgång på vattenkraft. Man var till och med på väg att sälja sin rätt till fallet vid Forshult i Klarälven, men tursamt nog blev denna affär aldrig slutförd. Det första initiativet till en större kraftstation togs vid sekelskiftet, då ett förslag utarbetades av ingenjören Janne Bergström till en kraftstation i Uvån vid ett fall söder om Geijersholm, där senare Malta kraftstation byggdes. Kraftstationen var avsedd att lämna kraft för överföring till gruvorna. Förslaget var fullt genomarbetat med offerter på maskiner och lades fram 1903. Företagsledningen tvekade och förslaget skrinlades.

De förut nämnda belysningsstationerna hade utförts för 110 V likström med en generatoreffekt på några kW. Användningen av elkraften för motordrift togs upp på nytt och kunde förverkligas genom att en kraftstation byggdes i övre Stjernsforsfallet och kunde tas i bruk 1906. Den hade en effekt på 300 kW trefas växelström med frekvensen 50 Hz. Kraften användes för motordrift vid sulfatfabriken i Stjernsfors och Hagfors järnverk, dit den överfördes med en kraftledning med spänningen 3 kV, den första kraftledningen inom Uddeholm.

Efter denna rätt blygsamma början ägde ett genombrott för elkraften rum inom Uddeholm genom att intresset väcktes för tackjärnsframställning med elektrisk kraft, som kunde minska förbrukningen av det allt dyrbarare träkolet.

Ett beslut fattades redan 1906 att bygga ut Forshultsforsen för att använda kraften vid elektriska masugnar i Hagfors trots att metoden ännu inte var slutgiltigt utprovad. Kraftstationen blev därför för sin tid ett förhållandevis stort projekt.

Vissa vattenrättsliga frågor måste lösas och för Klarälven gällde bestämmelsen om kungsådra för hela sträckningen från norska gränsen till Vänern. Detta innebar vissa inskränkningar i rätten att stänga av ett vattendrag med en damm. Bestämmelsen har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Redan i de gamla landskapslagarna förekom förbud att stänga av farled eller hindra fiskens vandringar. I det aktuella fallet gällde det att inte hindra flottningen och laxens vandringar. Sedan dessa frågor klarats upp kunde arbetet börja i större omfattning 1908 och stationen stod färdig 1911 med den första utbyggnadsetappen. Stationen byggdes för sju aggregat, men från början installerades endast tre, med en sammanlagd effekt på 6 MW vid en fallhöjd på 13-13,5 m. Aggregaten hade dubbla Francisturbiner med horisontell axel uppställda i sump med direktkopplade generatorer. Matningen av generatorernas magnetisering skedde från två separata likströmsgeneratorer med var sin turbin.

Valet av frekvens och generatorspänning bestämdes av att kraften skulle förbrukas av de elektriska masugnarna i Hagfors. Vid försöksverket i Trollhättan användes 25 Hz, vilket var den frekvens, som från början användes vid Vattenfalls station på platsen. Ett alternativ var 50 Hz, som användes på många andra håll, men meningarna var delade om vilket av dessa alternativ som skulle slå igenom. Det bedömdes nödvändigt att på sikt få ett enhetligt system i hela landet. När det gällde smältkraft hade 25 Hz den fördelen framför 50 Hz att effektfaktorn blev gynnsammare, vilket innebar en energibesparing med 5 % för den lägre frekvensen. Ett ytterligare skäl, som talade för den lägre frekvensen, var att den direkt kunde användas för järnvägsdrift, vilket skulle bli aktuellt något senare. Vid den fortsatta utbyggnaden av kraftstationerna användes 25 Hz under den närmaste tioårsperioden och Uddeholm råkade härigenom i ett besvärligt problem när senare 50 Hz blev den allmänt använda frekvensen i landet.

När det gällde valet av generatorspänning hade man kommit fram till att det var fördelaktigast med en så hög spänning att den utan upptransformering kunde användas för överföringen till Hagfors, ett avstånd på 15 km. Uddeholm hade därför begärt 15 kV i stället för 6-7 kV, som var normalt. ASEA, som skulle tillverka generatorerna, ville inte gå längre än till 10 kV. Man enades om en kompromiss på 12 kV. Orsaken till att Uddeholm ville ha denna lösning var att den blev billigare än upptransformering till en högre spänning för kraftledningen då det krävdes dels en transformator i Forshult och dubbla transformatorer i Hagfors för att komma ned till ugnsspänningen, som var reglerbar mellan 50 och 100 V. Reglerbara transformatorer av denna typ kunde inte konstrueras för högre primärspänning än 20 kV.

Den kraftledning, som byggdes mellan Forshult och Hagfors, blev färdig på våren 1912 samtidigt med den första masugnen och anläggningen kunde då tas i drift. Arbetet med ledningens konstruktion och byggnad leddes av Filip Freden och den blev efter dåtidens mått tekniskt avancerad.

Stålstolparna tillverkades i fackverkskonstruktion vid Hagfors Järnverks mekaniska verkstad, som även utförde montaget. Detta gick snabbt genom att färdigtillverkade stolpar fraktades vit till platsen och restes. För att minska kostnaderna utfördes ledningen med långa spann, det längsta över Rådasjön på 600 m. För lindragningen användes montörer utifrån. Till ledarmaterial valdes aluminium i stället för koppar, men man behärskade ännu inte skarvningstekniken och fick varmgång i skarvarna så att brott inträffade efter en tid. Stolparna utfördes för fyra trefasledningar. Aluminiumledningarna måste senare bytas mot kopparlinor varvid samtidigt spänningen ökades genom upptransformering till 50 kV, vilket medförde att endast två trefasledningar behövdes.

Kort tid efter att ledningen till Hagfors färdigställts började arbetet med en ledning från Forshult till Skoghall med avgrening till Karlstad. Arbetet blev färdigt 1915 och ledningen var närmast avsedd att förse det nya sågverket med kraft. Ledningen byggdes med stålstolpar tillverkade i Hagfors med fackverkskonstruktion och ledarna var kopparlinor 3x35 mm3. Linjespänningen var under första tiden 12 kV, men ändrades 1917 till 50 kV.

Som bakgrund till den vidare utvecklingen inom Uddeholms kraftverk kan det vara lämpligt att något beröra Klarälvssystemets hydrologi. Älven rinner upp på svenska sidan i södra Härjedalen och går genom sjön Rogen, som har sitt utlopp på norska sidan och detta utmynnar i Femunden nära dess norra ände. Från Femundens södra ände fortsätter älven genom sjön Isteren och vidare under namnet Trysilelva söderut till Värmlands nordspets. På svenska sidan fortsätter den med namnet Klarälven till utloppet i Vänern söder om Karlstad, där den bildar ett delta. Klarälvens totala nederbördsområde omfattar nära 12 000 km² varav 5 200 km³ i Norge. Området är förhållandevis smalt och fattigt på sjöar. Endast 4 % av arealen upptages av sjöar av vilka de största finns i Norge vid älvens nordligaste del, där den viktigaste är Femunden med en yta på drygt 200 km2. På svenska sidan går älven i det övre loppet genom en smal och djup dal och den har där endast mindre biflöden. Det största och ur kraftsynpunkt viktigaste biflödet är Uvån, som utmynnar i älven vid Råda.

Femundens yta ligger 663 m över havet och vid gränsen till Sverige har älvens nivå sjunkit till 292 m. På svenska sidan bildar älven en serie forsar med en sammanlagd fallhöjd på nära 150 m på en 50 km lång sträcka till Vingängsjön i Sysslebäck. Därifrån flyter älven utan forsar på hela 8 mil till Edebäck. Den är segelbar på denna sträcka och har ett starkt slingrande lopp med meanderbildning. Från Edebäck följer ett avsnitt med flera forsar med en sammanlagd fallhöjd av 70 m tills älven nedströms Munkfors åter får ett lugnt lopp endast avbrutet av forsarna i Deje och Forshaga med sammanlagt 15 m fall. Vid mynningen har Klarälven nått Vänerns nivå 45 m vilket innebär att den under sitt lopp genom Värmland fallit nära 250 m.

Älven var helt oreglerad och vattenföringen varierade därför mycket starkt under året med en kraftig vårflod under snösmältningen och en lägsta vattenföring under senvintern. Mätningar har utförts vid Edebäck sedan 100 år tillbaka och har där givit en medelvattenföring på 126 m³/s med ett högsta värde 1 320 m³/s och ett lägsta värde på 14 m³/s, alltså en variation med en faktor 100.

För ett normalår var lägsta vattenföringen 40-60 m³/s. Nederbördsområdet till Edebäck är 8575 km² och Edebäck ligger uppströms Uvåns mynning i Klarälven.

Dessa stora variationer vållade stora problem för en kraftgenerering med krav på kontinuitet och ansträngningarna blev därför i hög grad inriktade på att söka åstadkomma en utjämning av vattenföringen under året. Klarälvens största biflöde, Uvån, hade ett nederbördsområde på 1 750 km² och området var relativt rikt på sjöar, som kunde utnyttjas som vattenmagasin. För flottningens behov och för turbindriften i verken hade dammar byggts vid flera sjöar. Det låg närmast tillhands att utnyttja Uvåns vattensystem för att åstadkomma en utjämning av Klarälvens vattenföring söder om Råda.

Vid sidan härav riktades uppmärksamheten redan tidigt på möjligheten att utnyttja de stora sjöarna på norska sidan som magasin genom regleringsåtgärder. En utredning gjordes av Vattenbyggnadsbyrån 1909-1914 beträffande regleringen av dessa sjöar. Man var beroende av norsk medverkan och frågan skulle visa sig vara mycket svårlöst.

Den fortsatta utbyggnaden av kraftstationerna skedde därför i Uvå-systemet. Mellan sjön Nain i Uvåns övre lopp och Klarälven vid Råda var höjdskillnaden ca 150 m, vilken var möjlig att utnyttja. Projekteringen av de fortsatta arbetena leddes av Janne Bergström. Först i tur kom Malta söder om Geijersholm och denna station kunde tas i bruk 1914. Fallhöjden var 28 m och stationen byggdes därför med tub, som utgick från en 1,5 km lång, grävd kanal. Maskinutrustningen var en dubbel Francisturbin och en generator på 3 MW för spänningen 12 kV, som gick direkt ut på kraftledningen till Hagfors. Frekvensen var densamma som för Forshult, 25 Hz.

Kraftstationernas utbyggnad hade skötts av Filip Freden, som varit chef för Metallurgiska avdelningen vid Hagfors Järnverk sedan 1907 och där även arbetat med krafttekniska frågor. Med den omfattning dessa frågor nu fått och de ytterligare utbyggnader, som planerades, krävdes en större organisation och 1914 bildades en särskild förvaltning med Freden som chef. Förvaltningen kallades till en början Elektriska Avdelningen, vilket senare ändrades till Kraftverken. Personalen var från början fåtalig med förutom chefen ett par ingenjörer och en kamrer. Intäkterna stannade första året vid 280 000 kr. Avdelningens huvudkontor förlades till Munkfors av den anledningen att där fanns en lämplig bostad åt chefen i den gamla herrgården Tallbacken. Kontoret ordnades genom ändring av en ekonomibyggnad tillhörande Tallbacken. Driftkontoret blev kvar i Hagfors och sköttes av Gunnar Dahlquist med kontorslokaler i gamla stationshuset. En, som varit med från början i Munkfors, var kamrer Eric Holmström. Han stannade till sin pensionering 1957 och svarade för avdelningens ekonomi. Personalens antal och intäkternas tillväxt under tiden 1915-1940 visas i diagram.

Den tekniska personalen på Munkforskontoret förstärktes 1918 med Martin Berggren, som bl.a. svarade för utbyggnaden av kraftledningarna, han utvecklade en stolptyp benämnd A-stolpen, som fick stor användning inom Uddeholms kraftledningsnät.

Fördelen med stolpen var att den kunde ta upp stora sidokrafter trots en relativt klen konstruktion. Under Berggrens ledning byggdes 50-kV-nätet ut i stor omfattning under en tioårsperiod med användning av den nya stolpen.

Det var från början rätt oklart vilken omfattning elförbrukningen skulle få och företagets ledning överskattade då krafttillgångarna. Del visade sig snart att behovet av elkraft ökade mycket snabbt så att nya kraftstationer måste byggas. En bidragande orsak var avspärrningen under krigstiden, då elektrisk belysning blev eftertraktad när lysfotogen inte fanns att tillgå. Det växte upp ett stort antal små kraftstationer för lokala behov. Inom Uddeholms område kan nämnas Motjärnshyttan, Lindfors och Sunnemo. Elektriska avdelningen byggde snabbt ut ett distributionsnät till hushållen i bruksorterna och på landsbygden.

Uddeholm planerade även utbyggnad av Uvåns övre lopp, men där stötte man på vissavatten rättsliga problem. Staten var ägare till skogen vid Laggåsen och därmed till viss vattenrätt i Uvån. Församlingarna i övre Klarälvsdalen låg i tvist med Staten om äganderätten till Laggåsskogarna och denna tvist var ännu inte avgjord. Uddeholm fick 1914 till stånd ett avtal, som innebar att man fick arrendera Statens vattenrätt fram till 1968 mot en årlig arrendeavgift av 5000 kr. Uddeholm fick också ett avtal med församlingarna att samma villkor skulle gälla gentemot dem, om de vann processen mot Staten.

Då detta avtal var klart, kunde utbyggnaden i övre delen av Uvån börja. Arbetena projekterades av Janne Bergström och drevs av Uddeholm i egen regi. Vattenkraften utnyttjades i två kraftstationer, en i Uvån vid dess utflöde ur sjön Nain och den andra i ett biflöde till Uvån, Musan, vid utflödet ur sjön Knon. Från sjön Nain grävdes en kanal på 1 km och denna fortsatte med en 870 m lång tub till Nains kraftstation där en fallhöjd av 47 m utnyttjades med en enkel Francisturbin. Generatoreffekten var 3 MW. Vid den andra stationen, Knons kraftstation belägen vid Gustafsfors, togs vattnet från sjön Knon genom en nära 800 m lång tub varigenom en fallhöjd av 32 m kunde utnyttjas och den avgivna effekten blev densamma som vid Nain, 3 MW. Nedströms Nains kraftstation avstängdes Uvån genom en damm och en överledning av vattnet till sjön Knon gjordes genom en kanal, Valla-Knonkanalen, varigenom Uvåns vatten även kunde utnyttjas i Knons kraftstation.

De bägge stationerna byggdes samtidigt och togs i drift 1916. Kraften överfördes med generatorspänningen 12 kV till Hagfors.

Utbyggnaden i Klarälven omfattade först en färdiginstallation i Forshult. Frän början fanns tre aggregat och dessa kompletterades 1913 med två och 1915 med ytterligare två, så att stationen sammantaget omfattade sju aggregat med en total effekt på 14 MW. En fördel med flera mindre aggregat var att man alltid kunde köra ett lämpligt antal aggregat inom det belastningsområde där Francisturbinerna gav god verkningsgrad.

Utbyggnaden av Klarälven fortsatte med Krakerud mellan Forshult och Råda under tiden 1917-21. På forsnacken byggdes en 160 m lång damm tvärs över älven, varigenom vattenytan uppströms höjdes 5,5 m. Det bildades ett vattenmagasin, som sträckte sig förbi Uvåns utflöde och täckte över det område där tidigare Åras sulfitfabrik legat.

Det blev sålunda tillåtet att bygga över kungsådran även här mot villkor att flottningen inte hindrades och att en laxtrappa byggdes. Stationen utrustades med tre aggregat, två större på vardera 3,7 MW och ett med hälften så stor effekt, alltså sammanlagt ca 9 MW. På detta sätt blev det även möjligt att köra med full maskineffekt vid de flesta förekommande belastningsfall. Utförandet var i övrigt lika Forshult, men generatorerna hade direktkopplade matare. Fallhöjden varierade mellan 8,5 och 11,5 m beroende på vattenföringen. Från Krakerud matades Nordmark Klarälvens Järnvägar med enfasström från två en trastransformatorer på vardera 1 000 kVA och 25 Hz. Järnvägens årliga energiförbrukning uppskattades vid normal drift till ca 3 GWh.

När sulfatfabriken flyttat från Stjernsfors till Skoghall 1919, ville man utnyttja hela fallhöjden i Stjernsfors, 8 m, genom en ny kraftstation, som blev färdig 1921 med två aggregat och en sammanlagd effekt av 0,8 MW. Stationen ersatte den tidigare från 1906.

Storforsverken hade införlivats med Uddeholm 1918 och ställde krav på ökade kraftresurser. Under den första tiden efter det att Uddeholms vattenkraft börjat utbyggas skedde en viss överskattning av krafttillgångarna och man ställde i utsikt att kunna leverera kraft till elektriska masugnar i Nykroppa, ett löfte, som man till Storfors besvikelse snart måste konstatera att det inte var möjligt att infria. Storforsverken hade emellertid mycket begränsade kraftresurser, vilket under lång tid hindrat utvecklingen. Uddeholm måste därför under alla förhållanden överföra kraft till Storfors. Där hade man tillgång till kraftstationen i Storfors på 0,9 MW och Gammelkroppa på 0,4 MW samt små stationer i Nykroppa och Lillfors. I Storfors byggdes ett nytt rörverk, pilgerverket, och till detta behövdes kraft för att det skulle kunna sättas i drift. Vid en kraftöverföring till Storfors uppkom problem med frekvensen. I Storfors hade 50 Hz använts för de installationer, som dittills utförts, och det bedömdes inte möjligt att nu göra någon ändring, då 50 Hz blivit allmänt infört i landet. Problemet löstes genom att två aggregat i Forshult försågs med dubbla generatorer, dels de gamla för 25 och dels de nya för 50 Hz. En kraftledning byggdes från Forshult till Storfors med anslutningar till Filipstad, Nykroppa och senare Degerfors för 50 kV och 50 Hz. Den togs i bruk till Storfors 1925.

En paus i utbyggnadstakten inträffade under 20-talet som en följd av depressionen efter kriget. Det kan då vara lämpligt att göra en översikt av läget för Uddeholm och övriga kraftföretag inom Värmland med tanke på den kommande utvecklingen. Uddeholm bildade ett slutet kraftblock i mitten av landskapet baserat på de bägge stationerna i Klarälven och Uvåstationerna. Den sammanlagda generatoreffekten uppgick till ca 44 MVA vid 20-talets mitt. Klarälvsstationerna svarade för grundbelastningen och utnyttjade så långt det var möjligt älvens vattenföring medan Uvåstationerna tog upp toppbelastningar och utfyllnader vid lågvatten i Klarälven. Genom att Klarälvsstationerna även kunde utnyttja vattnet från Uvån förstärktes effekten.

Något kraftutbyte med andra kraftföretag förekom ännu inte och försvårades genom att olika frekvens användes. Förutom anslutningen till Hagfors och Uvåstationerna fanns linjen till Skoghall med 50 kV och 25 Hz samt linjen till Storfors med 50 kV och 50 Hz.

Uddeholms kraftproduktion låg vid mitten av 20-talet vid ca 150 GWh och förbrukningen fördelade sig på följande områden:

Belysning 1 % Elektrolys 6 %
Motorkraft  21 % Smällkraft  42 %
Järnvägsdrift 3 % Ånggenerering 14 %
Elektrisk värme  5 % Överföringsförluster  8 %

Den helt övervägande delen förbrukades inom företaget, där smältkraft och ånggenerering svarade för mer än hälften av förbrukningen. För ånggenerering användes endast överskottskraft och smältkraften kunde även anpassas efter tillgången i stor utsträckning. Övriga användningsområden krävde en kontinuerlig tillförsel och utgjordes därför av "prima" kraft.

Utom Uddeholm hade Mölnbacka-Trysil två kraftstationer i Klarälven, Dejefors och Forshaga. Vid Dejefors installerades en liten belysningsstation redan 1889 och en större station blev färdig 1906, då kraft även började levereras till Karlstad.

Öster om Klarälven bildar Gullspångsälven ett omfattande flodsystem med ett nederbördsområde på ca 5 000 km², som näst Klarälven lämnar det största tillflödet till Vänern. Namnet Gullspångsälven användes endast för den korta sträckan mellan Skagern och Vänern medan älven mellan Möckeln och Skagern har namnet Letälven, som går genom Degerfors. Norr om Möckeln ändras namnet till Svartälven, som rinner upp i Södra Dalarna och flyter genom Hälleforsområdet. Vattendragen från Långban utmynnar i Svartälven. Nordmarksälven och vattendragen i Storforsområdet utmynnar i det stora sjösystemet Ullvättern-Alkvättcrn, som avvattnas genom Timsälven till sjön Möckeln och ingår sålunda i Gullspångsälvens vattensystem. Gullspångsälven byggdes ut redan 1906 av Kraft AB Gullspång-Munkfors, som levererade kraft till sydöstra Värmland med exempelvis Kristinehamn och Degerfors samt angränsande områden av Närke och Västergötland. Namnet Munkfors syftar på en fors i Letälven vid Åtorp, där bolaget även byggde en kraftstation. Namnet förväxlades med Munkfors vid Klarälven och kraftstationen ändrade därför namn till Åtorp och företagets namn ändrades till Gullspångs Kraft AB. I Svartälven byggdes flera kraftstationer bl.a. Elfvestorp, som levererade kraft till gruvorna i Persberg.

Väster om Klarälven ligger Norsälven, som bildar utlopp för Frykensjöarna och har ett nederbördsområde på 4 200 km². Närmast Fryken ligger Frykfors, där en kraftstation byggdes redan 1906. Närmare Vänem bildar Norsälven ett fall vid Edsvalla, där en kraftstation uppfördes under 40-talet.

Dessa kraftstationer tillhörde Mölnbacka Trysil. Flera av de vattendrag som mynnar i Frykensjöarna har utnyttjats för kraftgenerering, såsom Rottnan vid Rottneros och de vattendrag som utmynnar vid norra änden av Fryken.

Längre västerut rinner Byälven, som bildar utlopp för Glafsfjorden och har ett nederbördsområde på 4 800 km². Byälven, som utmynnar i Vänern vid Säffle, bildar inga fall som kan utnyttjas för kraftalstring, men biflödena har utnyttjats av Billerud. Karlstad stad ägde Kolsäters Kraft AB med fem mindre kraftstationer. Uddeholm förvärvade kraften av Karlstad 1929 i samband med ett skogsköp i området. De fem stationerna var Karlsfors, Snarkil, Torp, Kolsäter och Blixbol, byggda i Lillälven och Snarkilsälven, biflöden till Byälven i Gillbergatrakten. I köpevillkoren ingick ett åtagande av Uddeholm att leverera en viss energikvantitet gratis till Karlstad för all framtid. Från Blixbol gick kraftledningar, förutom till Karlstad, även till Arvika och Säffle dit Vattenfall dragit en linje från Trollhättan,

Här följer en sammanställning av de större kraftföretagen i Värmland med en ungefärlig siffra på installerad maskineffekt 1923.

Företag Effekt Område
Billerud 8 MVA Byälven, anknytn. Till Vattenfall
Karlstad 1,5 MVA  Kolsäter
Mölnbacka-Trysil  11 MVA Klarälven, Norsälven
Uddeholm 44 MVA Klarälven, Uvån

Uddeholm var sålunda störst med ca 70 % av den sammanlagda effekten. Utom de nämnda kraftföretagen levererade Kraft AB Gullspång-Munkfors kraft till sydöstra delen av Värmland och gruvorna i Filipstads bergslag fick kraft från stationer i Svartälven.

En utbyggnad av fallet i Munkfors hade diskuterats redan 1915 och ett förslag utarbetats, vilket slutade på nära 4 Mkr. I Munkfors utnyttjades en del av vattnet för direkt turbindrift och behovet av elkraft täcktes från Forshult. Förvaltare Gustaf Jansson iakttog en avvaktande hållning och de vattenrättsliga problemen med hänsyn till kungsådran var ännu inte lösta. Förslaget sköts därför framåt i tiden. Vid mitten av 20-talet togs frågan upp på nytt och beslut fattades att bygga en kraftstation i Munkfors, vilken skulle bli den största dittills inom Uddeholm. Det blev då viktigt att fatta ett beslut i frågan om den frekvens, som skulle användas. Med hänsyn till den utveckling som skett inom landet med en allmän övergång till 50 Hz, blev det ofrånkomligt att välja denna frekvens med hänsyn till en framtida samverkan med andra kraftproducenter. Ett steg hade tagits, när det gällde Storfors, och i Forshult fortsatte övergången till 50 Hz genom att två av de äldre aggregaten byttes ut mot nya med 50% högre effekt och med den högre frekvensen. Generatorspänningen ändrades till 7 kV, som upptransformerades till linjespänningen 50 kV. Detta maskinbyte blev färdigt 1930.

Anläggningsarbetet i Munkfors började 1925 och drevs till en början som nödhjälpsarbete till följd av den arbetslöshet, som då rådde vid bruket.

Stationen byggdes på västra sidan av forsen med en lång kanal fram till kraftstationen så att hela fallhöjden på max 17 m kunde utnyttjas. När det gällde maskinutrustningen måste ytterligare ett viktigt beslut fattas. En ny turbintyp, Kaplanturbinen hade utvecklats, uppkallad efter den österrikiske uppfinnaren. Denna turbintyp har ett propellerliknande löphjul med vridbara skovlar och ledskenor samt har vertikal axel. Verkningsgraden blir högre inom ett större belastningsområde jämfört med Francisturbinerna. Med Kaplanturbiner kunde därför ett färre antal aggregat användas och ändå en hög total verkningsgrad uppnås. I Munkfors installerades två aggregat med en sammanlagd effekt av 22 MW. Kaplanturbiner hade tillverkats av Karlstads Mekaniska Verkstad i Kristinehamn och installerats vid Lilla Edets kraftstation i Göta älv. De hade där givit mycket goda resultat och någon tvekan vid valet av turbintyp för Munkfors fanns väl knappast. Kaplanturbinen blev helt dominerande för denna typ av kraftstationer i fortsättningen. Munkfors kraftstation kördes igång 1931 och byggdes för en vattenföring av 165 m3/s.

Kraftförbrukningen i Skoghall hade ökat kraftigt och linjen dit från Forshult var överbelastad. En ny linje måste byggas för överföring av kraften från Munkfors och den nya linjen byggdes 1926-28. Stolparna dimensionerades så att del skulle vara möjligt att senare öka spänningen från 50 till 130 kV. Linjen byggdes med fyra ledningar av vilka en utgjorde reserv vid avbrott på en fas. Denna reservledning utfördes med mindre area än de övriga, vilket gjorde att systemet inte fungerade och reservledningen togs bort. Man valde att utföra stolparna i betong, "betonglinjen", för att få en konstruktion, som skulle hålla under lång tid. Resultatet blev emellertid mycket nedslående då stolparna redan efter några år började vittra sönder och stolpras med strömavbrott inträffade. Detta berodde på dåligt material i betongen och felaktig gjutningsteknik.

På 50-talet måste hela linjen byggas om med svetsade, varmgalvaniserade stålstolpar av vierendeltyp. Stålstolpar visade mycket god hållbarhet. Det kan nämnas att stolparna till den första Skoghallslinjen från 1915 skyddades med tjärbränning på den del, som grävdes ner i jorden. Då stolparna togs bort efter 50 år var de fortfarande oangripna av rost.

Överföringen av kraften från Munkfors till Skoghall medförde att frekvensen inom Skoghallsverken måste ändras. Detta innebar att motorer och annan utrustning måste bytas eller ändras, en omständlig procedur, som hade kostnadsberäknats till 528000 kr.

En utredning med planering av den fortsatta utbyggnaden inom Kraftverken verkställdes och förelag 1928. Där uppskattades den förväntade ökningen av kraftbehovet och beaktades de tekniska förändringar, som inträffat exempelvis Kaplanturbinernas inverkan på byggnadstekniken för kraftstationerna. Vissa ombyggnader av äldre stationer kunde bli nödvändiga.

Planen omfattade en vidare utbyggnad av Uvåsystemet med en kraftstation i Hagfors, där en del av vattnet fortfarande utnyttjades för direktdrift av vissa valsverk med vattenturbiner. En elektrifiering genomfördes först i samband med byggandet av nya valsverk, vilket dröjde till in på 50-talet.

Kraftstationen i Hagfors byggdes 1928-31 och där behölls frekvensen 25 Hz då järnverket där behållit denna frekvens. Stationen, som var byggd med tub, gav 2,5 MW vid 23 m fallhöjd och vattenföringen 15 m³/s.

Ett avtal om kraftleveranser från Rottneros Bruk till Uddeholm träffades 1934, varefter en 35 km lång kraftledning för 50 kV byggdes mellan Forshult och Rottneros. Uddeholm kunde då tillgodogöra sig den överskottskraft, som fanns inom Rottneros sedan de egna behoven täckts. Det årliga överskottet kunde beroende på vattentillgången röra sig om 40 GWh.

Vattenmagasinen i Uvåsystemet hade ständigt utökats genom nya dammar och påbyggnad på befintliga. Magasinsvolymen uppgick vid 30-talets slut till över 200 milj. m³ och det var fortfarande möjligt att fylla magasinen under den nederbördsrika delen av året och tappa magasinen på vintern, då den naturliga vattenföringen i Klarälven var låg. Genom den ökade magasinsvolymen kunde avtappningen under vintern ökas så att de tidigare byggda kraftstationerna i Uvån inte kunde utnyttja vattentillgången och de måste därför byggas ut till dubbla effekten. Början gjordes med Stjernsfors, där en ny station byggdes 1936-37, den tredje i ordningen på platsen. Denna gång blev det ett Kaplanaggregat med den mot tidigare dubbla effekten 1,7 MW. Stationen blev fjärrstyrd från Hagfors. Fallet vid Uvåns utflöde i Klarälven, där tidigare Åras sulfitfabrik legat, byggdes ut med en kraftstation 1937-38. Det blev även här ett Kaplanaggregat med 2 MW generatoreffekt och stationen blev helautomatisk och fjärrstyrd från Krakerud. Näst i tur av Uvåstationerna kom Malta, där en ombyggnad gjordes 1939. Turbintypen bibehölls, men effekten ökades till 6,5 MW. Frekvensen blev 50 Hz. Inom Uvåns övre lopp fanns en möjlighet att även utnyttja fallsträckan mellan Kvien och Nain. Denna fråga togs preliminärt upp vid flera tillfällen, men då Uddeholm inte ägde hela vattenrätten blev projektet uppskjutet och kunde inte realiseras förrän mot slutet av 1980-talet.

Det sista större kraftstationsbygget före andra världskriget gällde Skymnäs mellan Forshult och Munkfors, där vattentillskottet från Uvå-magasinen kunde tillgodogöras.

Arbetena vid Skymnäs påbörjades 1936 och avslutades 1940. De utfördes av AB Skånska Cementgjuteriet. Byggnadsarbetet drog en kostnad av 2,55 Mkr. Stationen utrustades efter samma system som Munkfors med två Kaplanaggregat på sammanlagt 16 MW och den fjärrstyrdes från Forshult.

En komplettering med mottryckskraft infördes i Skoghall som en säkerhet vid avbrott i krafttillförseln från Uddeholms kraftverk. Avbrott hade förekommit vid flera tillfällen och vållat stora svårigheter. Industrin i Skoghall förbrukar stora mängder ånga och då ställde sig mottryckskraft ekonomiskt fördelaktig. En turbogenerator på 5 MW installerades 1935 och senare ökades effekten genom utbyggnader, varvid även kondenskraft infördes.

Vid 30-talets slut uppgick den installerade effekten i Uddeholms vattenkraftstationer till ca 85 MW. Den övervägande delen svarade de tio stationerna i Klarälven och Uvån för enligt följande sammanställning.

Kraftstationerna i Klarälven och Uvån 1940:

Kraftstation  Effekt MW  Fallhöjd m
Forshult 16 12
Krakerud 9 11
Munkfors 22 17
Skymnäs 16 11
Arås (Råda) 2 6
Stjernsfors 1,7 8
Hagfors 2,5 23
Malta 6,5 28
Knon 3 32
Nain 3 47
Summa 81,7  

Elkraftens fördelning på olika förbrukare framgår av tabell för 1938, året före krigsutbrottet och med en god sysselsättning.

Hagfors: masugnar, ferrolegeringsugnar 134,4 GWh
Övrig förbrukning i järnverket 1-1,1 GWh
Övriga järnverk och gruvor inom Uddeholm  46,3 GWh
Skoghallsverken 108,2 GWh
Övriga förbrukare 120,6 GWh
Linjeförluster 4,1% 18,0 GWh
Totalt genererad energi 438,6 GWh

Uddeholm förbrukade sålunda vid egna industrier 300 GWh eller 68,5 % av den totalt genererade energin. De externa leveranserna gick dels till större förbrukare och dels till detaljdistribution till hushåll. Avtal om kraftleveranser hade träffats med Strömsnäs Järnverks AB i Degerfors 1929 samt med Filipstads stad, där även Wasabröd blev en stor kund med vilken avtal träffades direkt. Till Karlstad levererades kraft enligt uppgörelsen vid Övertagandet av Kolsäters Kraft AB. För den lokala distributionen inom vissa områden bildades distributionsföreningar, som abonnerade på kraften från Uddeholm och svarade för fördelningen till förbrukarna och ledningsnätet härför. En omfattande detaljdistribution sköttes även direkt från Kraftverken. Under slutet av 30-talet genomfördes en omläggning av frekvensen från 25 till 50 Hz för landsbygden. Detta medförde att förbrukningsspänningen kunde höjas från 190/110 V till 380/220 V, varigenom ledningarna kunde belastas mer och stora besparingar i ledningsbyten göras. Frekvensomläggningen blev i övrigt en mycket kostsam operation.

Problemet med de stora variationerna i Klarälvens vattenföring kvarstod, men en viss utjämning hade skett genom de ökade sjöregleringarna inom Uvåsystemet så att krafttillgången under vintern ökats något. Ett större antal kraftstationer bidrog även till en absolut ökning av tillgänglig kraft även under perioder med låg tillrinning. Elkonsumenterna kunde grupperas efter deras behov av kraftens tillgänglighet. Vissa grupper såsom hushållen, samhällsfunktioner, järnvägen, måste kunna utnyttja sitt kraftabonnemang under hela året, även under vintern när förbrukningen är hög och tillgången knapp. Denna konsumtion utgöres av "prima kraft", som inte kan kopplas ur. Till denna kategori får även räknas en stor del av industrins elkonsumtion.

För vissa ändamål, exempelvis kraft till elektriska masugnar, fanns möjligheten att anpassa förbrukningen efter tillgången genom att öka produktionen vid god krafttillgång och lagra tackjärn så att produktionen kan minska eller upphöra vid kraftbrist. Vid riklig vattentillgång kunde ett kraftöverskott uppstå vilket inte kunde utnyttjas inom den normala konsumtionen. Denna kraft kunde förbrukas för ånggenerering och ersätta ånga från eldade pannor. I Skoghall installerades elektriska ångpannor med början I920 och därefter en fortsatt utbyggnad så att den sammanlagda effekten uppgick till 40 MW. Även vid järnverken installerades elångpannor i mindre omfattning. Överskottskraften kunde på detta sätt minska bränsleförbrukningen.

Uddeholms kraftproduktion bildade ännu under 30-talet en sluten enhet, som måste lita till de egna resurserna. Utfyllnad av tillgångarna kunde ännu inte ske genom överföring från andra kraftproducenter i nämnvärd omfattning. Värmekraft hade börjat installeras i Skoghall och fick en viss betydelse som komplettering till vattenkraften.

Tiden fram till andra världskriget hade inneburit ett genombrott för elkraften, som medfört en genomgripande förändring inom många områden av samhället. För industrin hade elektrifieringen medfört en friare lokalisering utan beroende av direkt tillgång på vattenkraft och arbetsförhållandena hade förbättrats i många avseenden. Från en försiktig början efter sekelskiftet hade Uddeholms Kraftverk utvecklats till en väsentlig del av företaget med inverkan på alla områden.

KRAFTVERKEN

Behovet av elkraft ökade ständigt och avspärrningen under andra världskriget förstärkte ytterligare elkraftens betydelse som en inhemsk energitillgång baserad på vattenkraft. Utbyggnaden av Uddeholms kraftverk fortsatte och närmast i tur kom en ombyggnad av Forshults kraftstation, som genom den snabba utvecklingen inom kraftverkstekniken blivit gammalmodig och vattenföringen i älven kunde inte utnyttjas helt. Stationen hade 1940 två aggregat med dubbla generatorer för 25 och 50 Hz samt tre aggregat för enbart 25 Hz och två för enbart 50 Hz. Dessutom fanns två mataraggregat för likström. Stationen var utbyggd för vattenföringen 160 m³/s. De tre aggregaten för enbart 25 Hz byttes mot ett Kaplanaggregat på 10 MW, vilket medförde en ökning av stationens energiproduktion med ca 25 GWh per år och en ökning av den sammanlagda installerade effekten i Forshult till 20 MW.

Nästa utbyggnad i Klarälven gällde Skogaforsen, som låg uppströms Uvåns utlopp i älven varför vattenföringen blev mindre än för de tidigare stationerna i Klarälven. Skoga byggdes för 170 m³/s med en fallhöjd på 10 m under tiden 1941-43 av AB Skånska Cementgjuteriet och utrustades med två Kaplanaggregat på sammanlagt 15 MW.

För att utnyttja den ökade vattentillgången genom sjöregleringarna i Uvåsystemet måste även de bägge stationerna Knon och Nain få effekten fördubblad, en ombyggnad, som genomfördes 1944 med installation av ny maskinutrustning.

Den ökade effekten för Knon blev 5,6 MW och för Nain 7 MW. Frekvensen ändrades till 50 Hz och spänningen på kraftledningen till 50 kV mot tidigare 12 kV. De gamla tubledningarna bibehölls, vilket medförde en ökning av vattenhastigheten i tuberna till ca 3 m/s. Denna höga hastighet medförde problem vid en snabb avstängning, som kunde öka trycket i tuben så att risk för sprängning förelåg. För att motverka detta byggdes svalltorn vid de bägge stationerna. Dessa torn utgjordes av höga plåtcylindrar i förbindelse med kraftverkstuben och när trycket ökade i tuben kunde vattnet stiga upp i tornet så att trycket utjämnades. Svalltornen fick en avsevärd höjd, vid Knon 33 m och vid Nain 28 m. Stationen i Nain fjärrmanövrerades från Knon.

De äldre maskinerna från Nain användes i en ny kraftstation i Nykroppa. Där fanns sedan seklets början en kanal från sjön Skärjen till en kraftstation, som utnyttjade fallhöjden mellan Skärjen och järnverkets kraftkanal, 25 m. Genom övergång till eldrift i järnverket blev del nu möjligt att genomföra ett gammalt projekt att utnyttja hela fallhöjden mellan Skärjen och Östersjön, ca 55 m, i ett steg genom en tubstation, som byggdes vid Östersjön söder om järnverket 1945 med en effekt av 4 MW. I anslutning härtill ändrades även stationen i Gammelkroppa till den högre effekten 0,9 MW. De bägge stationerna var i huvudsak avsedda för produktion av vinterkraft.

Även kraftstationen i Hagfors utökades med ett aggregat för 50 Hz varigenom stationens effekt blev 5,5 MW och vattenföringen i Uvån kunde helt utnyttjas. I samband med den slutliga omläggningen av frekvensen ändrades även Krakeruds kraftstation till 50 Hz och matningen av järnvägen kunde då inte längre ske därifrån genom de tidigare omnämnda enfastransformatorerna. Järnvägen gick då över till den från början avsedda frekvensen 16 2/3 Hz och matningen flyttades 1946 till Hagfors kraftstation, där två omformare installerades vardera på 1 200 kVA.

Från april 1945 övertogs ledningen för Kraftverken av John Hetcher sedan Filip Freden gått i pension efter att i över 30 år svarat för Kraftverkens utveckling från den första anläggningen i Forshult till en av landets större kraftproducenter. John Fletcher tog över vid en tidpunkt, då efterfrågan på elkraft ökade markant. Det fanns ett uppdämt behov efter kriget. Detta kunde inte tillgodoses med befintliga kraftstationer och även ledningsnätet var otillräckligt. Utnyttjandet av elkraften inom industrin hade ökat starkt och användningen hade kommit in på nya områden. Inom järnverken hade elkraften fått ökad användning som värmekälla, vilket krävde stora energimängder. Ljusbågsugnar för smältning av stål blev allt vanligare under slutet av 40-talet och vållade problem genom en mycket varierande belastning med toppar, som kunde vålla störningar på nätet och krävde särskilda åtgärder. Användningen av motståndsvärmda ugnar för glödgning och härdning ökade och förbrukade mycket energi.

Även Skoghallsverken ökade energiförbrukningen i samband med nyinvesteringar och ökning av produktionen.

Med stöd av prognoser från bolagets förvaltningar utarbetades inom Kraftverken en långtidsplan för utökad kraftförsörjning och överföringen av kraften till de skilda förbrukningsplatserna. I första hand skulle den egna vattenkraften byggas ut och kompletteras med värmekraft, främst från Skoghall. Därutöver skulle behovet täckas från riksnätet genom långtidskontrakt. Överföringen från riksnätet skulle ske i Kil, där anslutning till en av Vattenfalls linjer kunde göras. Överföringsspänningen på de större linjerna inom Kraftverken skulle höjas från 50 till 130 kV.

En utredning beträffande kraftförsörjningen på längre sikt inom Värmlands län hade börjat 1945 genom Värmländska Kraftkommittén med landshövding Westling som ordförande och med representanter för de större kraftföretagen. Kommittén gjorde bedömningen att kraftbehovet skulle fördubblas från 1945 till 1960. En omfattande utbyggnad av kraftproduktionen skulle sålunda krävas och situationen betecknades som ansträngd på längre sikt.

För att klara uppgifterna med den ökande utbyggnadstakten krävdes en större organisation inom Kraftverken med enheter för byggnadsarbetena och installationerna i stationerna samt för linjebyggnaderna, som blev omfattande och krävde en särskild linjeavdelning. Inom Uddeholms förvaltning hade Centrala byggnadsavdelningen organiserats med resurser att utföra kraftverksbyggnader.

Till en början fullföljdes en utbyggnad av de näraliggande krafttillgångarna, men det blev nödvändigt att även utnyttja resurserna i nordligaste delen av landskapet, där de fortfarande var disponibla.

Under åren 1945-47 byggdes en ny kraftstation i Degerfors, vilken formellt tillhörde Degerfors Järnverks AB, men arrenderades av Uddeholms Kraftverk. Sedan järnverket i Degerfors elektrifierats kunde Letälvens vatten helt utnyttjas för generering av elkraft i en ny kraftstation, som byggdes för en vattenföring av 110 m³/s med en fallhöjd av 8 m och med två Kaplanturbiner för en sammanlagd effekt av 7 MW. Kraftstationen blev fjärrstyrd från kontrollrummet vid järnverkets huvudställverk och turbinerna utrustades med nödstart så att de kunde startas även utan krafttillförsel utifrån vid strömavbrott för att säkerställa kraft för viktiga behov inom järnverket

Stationen i Degerfors kunde, när det togs i drift, tillgodose ungefär hälften av järnverkets energibehov, resten levererades av Kraftverken i Uddeholm. I samband med stationen byggdes utloppstunnlar, som mynnade i Agsjön och kunde svälja allt vatten från turbinerna och överskottsvatten från Letälven.

I Klarälvens mellersta del fanns ytterligare en outbyggd fors, Edsforsen i Edebäck. Planer hade tidigare funnits att bygga en gemensam kraftstation för Skogaforsen och Edsforsen, vilka ligger ca 2 km från varandra, men senare fann man det lämpligare att bygga två stationer. Edsforsen byggdes ut 1946-49 och arbetet utfördes av Centrala Byggnadsavdelningen i Uddeholm. Kraftstationen blev av samma typ som Skoga med två Kaplanaggregat, som dimensionerades för en sammanlagd effekt av 13 MW vid en fallhöjd på ca 9 m. För att kunna utnyttja hela fallhöjden måste ett invallningssystem byggas med skyddsvallar, dränering och pumpstationer för skydd av bebyggelse och jordbruksmark från översvämning.

Området i Edebäck ligger lågt i förhållande till älvens nivå och härvid flera tillfällen drabbats av översvämningar vid kraftig vårflod. Invallningen blev inte utförd i samband med att stationen byggdes varigenom fallhöjden, som kunde utnyttjas, blev ca 2 m lägre sommartid och 1,5 m vintertid i förhållande till den, som stationen dimensionerats för. Detta medförde att effekten begränsades till ca 9 MW. Frågan om höjning av dämningen och åtgärder i samband därmed togs upp först 1986 och väckte en livlig debatt med protester från befolkningen, som befarade att risken för översvämningar skulle öka.

I och med att Edsforsen byggts ut var alla närliggande vattenkraftobjekt av betydelse utnyttjade. Av den vid mitten av 40-talet genererade energin vid Uddeholms kraftverk utgjorde endast omkring hälften primakraft i egentlig mening vilken inte får frånkopplas. Den fortsatta utvecklingen borde därför framför allt inriktas på en ökning av primakraften, vinterkraft, och dess andel av den totala produktionen. Den första åtgärden var sjöregleringarna i Uvåsystemet vilka började utnyttjas redan 1914, då Malta kraftstation byggdes, och sedan utökats så långt det varit möjligt. Denna reglering hade god effekt för utjämning av krafttillgången under året, men för framtiden krävdes ytterligare åtgärder. Ett svårt problem var de nederbördsfattiga perioder, som ibland inträffade, ett exempel var åren 1947-48. För att komma till rätta med detta problem skulle krävas en flerårsreglering, en fråga, som studerades inom Kraftverken. Köp av kraft hade gjorts dels från Vattenfall genom en anslutning i Kil och dels från Krångedes kraftnät genom Örebro Kraftförmedling med anslutning av en 130 kV linje som byggts från Storfors till Bäck vid Karlskoga. Ett visst tillskott erhölls genom arrendeavtalet med Rottneros Bruk från 1934 varigenom Uddeholm kunde disponera överskottet från kraftstationerna i Rottnaälven. Detta gav exempelvis 1944 ett tillskott på 40 GWh.

För att öka andelen vinterkraft inom Uddeholm hade omkring 1940 kommit fram ett förslag att utnyttja sjön Stora Ullen som magasin för en pumpkraftstation, där vattnet skulle pumpas upp till Ullen, när krafttillgången var god, och vattnet sedan utnyttjas för produktion av vinterkraft. Kraftstationen skulle ligga vid Rådasjön då en fallhöjd av drygt 100 m kunde utnyttjas och ge ett tillskott på 45 GWh.

Ullenprojektet kom aldrig till utförande, men 1947 sattes ett stort projekt i gång i norra Klarälvdalen.

Karlstad stad hade förvärvat en stor del av vattenrätten i Tåsan, ett biflöde till Klarälven norr om Klarabro, och önskade utvinna kraften. Ett bolag bildades 1947, Tåsans Kraft AB, där Karlstad hade 60 %, Uddeholm 25 % och Mölnbacka-Trysil 15 %. Centrala Byggnadsavdelningen i Uddeholm under ledning av Sture Göransson fick uppdraget att projektera och utföra anläggningen, som kostnadsberäknades till 48 Mkr. Tåsan bildade det höga Digerfallet, där det fanns en mindre kraftstation för lokala behov, och utgjorde utlopp för sjöarna Tisjön och Grycken samt några mindre sjöar belägna på en högplatå ca 270 m över Klarälven, som går i en djup dalgång. Kraftverksprojektet gick ut på att genom dämningar skapa vattenmagasin, där årsnederbörden kunde samlas upp från ett nederbördsområde på ca 370 km3 för att utnyttjas för kraftgenerering under vintermånaderna som primakraft. Arbetet blev mycket omfattande och pågick i fem år så att kraftstationen kunde tas i drift vid årsskiftet 1952-53.

Magasinet utgjordes av de bägge naturliga sjöarna Tisjön och Grycken samt de genom dämningar skapade nya sjöarna Tåsjön och Fageråssjön, vilken senare fick vatten även från den uppdämda Örsjön genom en tunnel.

Genom dämning dränktes en icke obetydlig areal skogsmark, som förut avverkats och rensats. Ingreppen i den naturliga miljön blev omfattande, men det var ett obebott ödemarksområde som berördes.

Vattnet till kraftstationen togs från Fageråssjöns sydände genom en 6,7 km lång horisontell tilloppstunnel fram till stationens tryckschakt, som lutade 45° och hade en längd av 370 m genom berg till maskinsalen i ett bergrum 225 m under markytan. Den utnyttjade fallhöjden var 269 m, den högsta i landet. Från maskinstationen gick en 3,6 km lång utloppstunnel till Klarälven. Maskininstallationen utgjordes av en vertikal Francisturbin med en 35 MW generator. Magasinsvolymen i sjöarna vid normal årsnederbörd var ca 90 milj. m3 och stationen beräknades producera ca 70 GWh under tre månaders drift. Tåsananläggningen lämnade även ett tillskott till vattenföringen för kraftstationerna i Klarälven motsvarande ca 20 GWh, vinterkraft. Med Karlstad träffades en överenskommelse enligt vilken Uddeholm arrenderade anläggningen och svarade för Tåsanbolagets kraftleverans till Karlstad.

Vid denna anläggning tillämpades en byggnadsteknik, som gick ut på att förlägga stationen med tillopp och utlopp i berg. Denna teknik blev allt vanligare och möjliggjordes genom utvecklingen på bergborrningsområdet med tryckluftmaskiner och borrar med hårdmetallskär, vilka fick sitt genombrott efter kriget. Uddeholm fick tillfälle att i stor skala prova sina egna hårdmetallborrar och jämföra med andra fabrikat.

Inom Tåsans sjösystem ligger Aggsjön ca 18 m högre än Fageråssjön och en mindre pumpkraftstation har byggts för att fylla Aggsjön under den nederbördsrika perioden och där bilda ett magasin med 10 m regleringshöjd för produktion av vinterkraft. En 130 kV kraftledning byggdes från Tåsan till Forshult efter Klarälvdalen.

Ett ras inträffade 1957 i tilloppstunneln till Tåsans kraftstation. Tunneln hade tömts för att en ventil skulle inmonteras, då man upptäckte att ett ras uppstått på ett ställe där tunneln helt täppts igen. Tunnelns area var 17 m2.

Försök att lasta ut rasmassorna misslyckades, då berget hela tiden rasade på nytt. Bergarten var gnejs av mycket dålig beskaffenhet och raset hade troligen utlösts genom det undertryck, som uppstått vid tömningen av tunneln. Det blev nödvändigt att bygga en bockort genom raset och förstärka med betong.

Ett och ett halvt år innan anläggningen i Tåsan blev färdig påbörjades ett nytt bygge i norra Klarälvsdalen då man utnyttjade Lettälven, som från väster utmynnar i Klarälven vid Klarabro nära den plats där utloppstunneln från Tåsan kommer fram på motsatta sidan av älven. Vid Lettälvens övre lopp hade tidigare funnits ett järnbruk, Letafors, som varit en rätt betydande anläggning med stångjärnssmide, manufaktur och brännstålsugn fram till 1870, då verksamheten upphörde. Med utbyggnaden av Lettälven förverkligades tanken på en pumpkraftstation, som tidigare planerats för Stora Ullen.

Lettälven utgjorde utlopp för sjön Letten och den högre belägna Kindsjön. Nederbördsområdet var 145 km², alltså förhållandevis litet.

Lettenstationen planerades därför som en pumpkraftstation och sjön Letten kunde genom dammanläggningar bilda ett vattenmagasin för 160 milj m3. Magasinet skulle under ett år med normal nederbörd fyllas till en tredjedel genom tillrinning och resten pumpas upp från Klarälven. Fallhöjden mellan Letten och Klarälven var nominellt 192 m. Den mindre Kindsjön dämdes för uppsamling av årsnederbörden med en magasinsvolym på 17 milj. m³.

För Lettenstationen sprängdes en horisontell tilloppstunnel på ca 5 km och sedan ett brant tilloppsschakt till stationen något under Klarälvens nivå. Under sprängningsarbetet med tilloppsschaktet inträffade en tragisk olyckshändelse genom ett ras, som kostade två man livet och skadade sex.

1 maskinstationen, som var insprängd i berg, installerades två aggregat med vardera en enhjulig Francisturbin, en motorgenerator på 22,5 MVA samt på samma axel en pump för 8,5 m³/s. Motorgeneratorn tjänstgjorde som generator vid kraftgenerering och som motor vid pumpning. Den avgivna effekten var 38 MW och anläggningen blev färdig 1956. Den fick en viss betydelse för utjämning av krafttillgången och medförde en ökning av andelen vinterkraft. Det ekonomiska utfallet av pumpkraftstationen blev beroende av det pris, som kunde sättas på kraften för pumpningen. Genom den efterhand ökande samkörningen mellan kraftföretagen kunde man i större omfattning få avsättning för överskottskraft, som därigenom fick ett högre värde och de ekonomiska fördelarna med pumpkraftstationen blev därför inte alltid så stora som de första beräkningarna visade. Pumpkraftstationen byggdes gemensamt av Uddeholm och Mölnbacka-Trysil genom Lettens Kraftaktiebolag, där Uddeholms andel var 86,5 %. Byggnadsarbetet utfördes av Centrala Byggnadsavdelningen i Uddeholm. Genom att de bägge anläggningsarbetena vid Tåsan och Letten tidsmässigt överlappade varandra kunde stora besparingar göras, då personal och utrustning utan avbrott kunde utnyttjas på bägge arbetsplatserna.

I Uvåsystemet byggdes omkring 1950 två mindre kraftstationer, Traneberg med effekten 0,8 MW vid Deglundens utflöde, och Laggåsens kraftstation mellan sjöarna Stora Laggen och Uppämten där en fallhöjd på 46 m utnyttjades i en station på 2,3 MW och en årsproduktion av 4 GWh. Dessa mindre stationer blev värdefulla genom att de gav ett tillskott av vinterkraft.

Den gamla kraftstationen i Krakerud moderniserades och det mindre aggregatet byttes 1950 mot ett med dubbla effekten. Ett begagnat aggregat övertogs från Nedansjö kraftstation i Ljungan, vilken skulle ersättas av en ny och rivas. Krakeruds effekt ökades härigenom till 15 MW.

Utbyggnaden av krafttillgångarna i norra delen av Klarälven började omkring årsskiftet 1956-57 med det stora projektet i Höljes.

Älven bildade där en serie av fem forsar vilka byggdes ut i en gemensam anläggning kallad Höljes kraftstation genom ett av Uddeholm och Mölnbacka-Trysil gemensamt ägt bolag, Sångkällforsens AB, där delägarna hade 50 % var. En stor damm byggdes över älven där den gick i en trång dal. Dammen hade en största höjd av 80 m och en längd av 400 m. Den var utförd som en jord- och stenfyllnadsdamm med ca 1,8 milj. m3 fyllnadsmassor samt var försedd med utskov för överskottsvatten och flottningsränna. Ovanför dammen bildades ett vattenmagasin rymmande 270 milj. m3, vilket dock endast motsvarade ca 9 % av Klarälvens vattenföring under ett normalår. Den nya dammsjön fick en yta av ca 17 km², varav största delen utgjordes av dränkt skogsmark, som avverkats. Vid högsta vattennivån sträckte sig sjön en bit in på norskt område och dämde in Sandkilsforsen med drygt 10 m fallhöjd. Den norska delen av fallrätten i Höljes förvärvades av Hedmarks Fylke och ett avtal träffades där den del av kraftproduktionen i Höljes, vilken baserades på den norska fallhöjden, arrenderades av Sångkällforsens AB under en 20-årsperiod för ett engångsbelopp av 6,5 Mkr. För dessa pengar byggde det av Fylket ägda Hedmarks Energiverk en kraftstation i det närmast ovanför Sandkilsforsen belägna Lutufallet. Efter arrendetidens utgång 1982 önskade Hedmarks Energiverk erhålla ersättningen i form av kraftleveranser och en 130 kV ledning byggdes mellan Höljes och Lutufallet.

Kraftstationen i Höljes byggdes på östra sidan av älven och var helt förlagt i berg med vattenintaget vid dammens östra ände med ståltuber till turbinerna. Utloppsvattnet passerade genom en 4 km lång tunnel och en 1,5 km lång öppen kanal åter till älven. Verket utrustades med två aggregat byggda för en maximal fallhöjd av 88 m med en regleringshöjd i magasinet på 34 m och en sammanlagd effekt av max 130 MW, vilket gav en årsproduktion av ca 530 GWh. Anläggningen, som byggts av AB Skånska Cementgjuteriet som huvudentreprenör, kunde tas i drift hösten 1961 och anläggningskostnaden hade uppgått till 150 Mkr. Höljesstationen gav ett stort tillskott till kraftproduktionen och vattenmagasinet utjämnade älvens starkt varierande vattenföring och bidrog till en förbättrad säsongreglering för samtliga kraftstationer i Klarälven.

Nedströms Höljesstationen bildar Klarälven en forssträcka omfattande Strängsforsen och Klarabro med en utbyggnadsbar fallhöjd på ca 60 m, vilken skulle kunna byggas ut med två anläggningar med en sammanlagd effekt på ca 90 MW och en årlig energiproduktion på ca 400 GWh.

Tidpunkten hade varit gynnsam att göra denna utbyggnad medan entreprenören for Höljes fanns på platsen varigenom betydande besparingar kunde göras i anläggningskostnader. Några vattenrättsliga hinder för en utbyggnad förelåg inte. Uddeholms ledning ansåg dock att krafttillskottet genom Höljesstationen var tillräckligt för en överskådlig framtid och även med hänsyn till företagets begränsade resurser togs frågan om en utbyggnad inte upp till beslut.

Genom kraftverksbyggnaderna i Klarälven påverkades laxfisket då laxens vandring försvårades. Kraftverken blev därför ålagda att plantera ut lax i älven och en laxodlingsanstalt inrättades i Lungälven vid Brattfors för att få fram tillräckligt med lax för utplantering.

För att vara garderade mot kraftbrist under torrperioder och avbrott av andra anledningar byggdes ångkraften ut alltmer i Skoghall. En stor ångpanna togs i bruk 1960 för 150 ton ånga per timme med en kondenseningsturbin på 21 MW. Den sammanlagda effekten av mottrycks- och kondenskraft uppgick därmed till ca 45 MW och cellulosa fabrikerna kunde täcka en stor del av sitt eget kraftbehov.

Ett omfattande ledningsbyggande hade bedrivits samtidigt med kraftstationerna för överföring av kraften till förbrukningsplatserna. Det gällde nu 130 kV-linjer och fram till 1962 hade ca 600 km färdigställts.

Den längsta ledningen byggdes mellan Höljes och Kil, en sträcka på 180 km genom delvis oländig terräng. För framdragning av kraftledning fordras uppgörelse med markägarna där ledningen går fram. Kraftverket, som bygger ledningen, får en nyttjanderätt till marken för vilken erlägges en ersättning gällande för all framtid. Nyttjanderätten har formen av servitut, som vilar på fastigheten. Vid en ledning, som den nämnda, vilken berörde ett stort antal markägare, ca 2000, blev förberedelserna sålunda mycket omfattande då kontrakt måste göras med samtliga markägare. Koncession beviljades först sedan ett flertal myndigheter yttrat sig. I anslutning till kraftledningarna uppfördes ställverk och transformatorstationer på många platser. De största var Forshult, Dingelsundet norr om Skoghall och Brattmon vid Klarabro i norra Värmland. Den från Vattenfall abonnerade kraften hade matats in över Kil. Anläggningen där blev otillräcklig och Vattenfall uppförde en ny transformatorstation i Borgvik med anslutning till 400 kV-systemet. Från Borgvik uppfördes en ny 130 kV-ledning till Karlstad-Dingelsundet 1968 och denna ledning dubblerades 1976.

När Höljes kraftstation var färdig inträffade en stagnation i utbyggnaden av vattenkraften, men genom Uddeholms övertagande av Mölnbacka-Trysil 1967 ökade de av Uddeholm disponerade kraftresurserna.

Det gällde dels de av Mölnbackagruppen helägda kraftstationerna Dejefors och Forshaga i Klarälven, Edsvalla och Frykfors i Norsälven samt Mölnbacka, och dels Mölnbacka-Trysils andelar i de samägda kraftbolagen, Tåsans Kraft AB, Lettens Kraft AB och Sångkällforsens AB. Sammanlagt ökade Uddeholms kraftresurser med ca 40 % motsvarande en årlig kraftproduktion av ca 500 GWh.

Frykfors kraftstation var mycket ålderdomlig med i huvudsak samma utrustning, som varit med från början när stationen byggdes 1906. Den var utrustad med fyra vertikala aggregat på sammanlagt 2 MW. Förutom den egna vattenkraften hade Mölnbacka-Trysil fått kraft från riksnätet genom en 130 kV ledning från Kil till Forshaga. Internt fanns ett 30 kV-nät till egna industrier och Karlstadsområdet Ledningsnätet var gammalmodigt och underdimensionerat med låg driftsäkerhet. Efter övertagandet utfördes en genomgripande ombyggnad och förstärkning. Arbetena pågick i sex år och omfattade ca 120 km ledning. De utfördes av Uddeholms linjeavdelning.

En del personaländringar ägde rum inom Kraftverken. Gunnar Dahlquist, som varit med från början och svarat för driftkontoret i Hagfors, gick i pension 1954, varefter driftkontoret flyttades till Munkfors. Chefsbyte ägde rum 1968, då John Fletcher pensionerades och efterträddes av Sven Berling, som stannade till utgången av 1976. Därefter övertogs ledningen av Gunnar Båtelson, som tidigare varit vid Rottneros AB. Båtelson flyttade dock aldrig in i chefsbostaden på Tallbacken i Munkfors, vilken efter något år byggdes om till kontor.

Under perioden 1968-69 inträffade en besvärande torrperiod, som förde med sig stora köp av kraft. För att ytterligare höja beredskapen mot torrperioder med flerårsreglering ökades magasinsvolymen vid Tåsan 1970 med 43 milj. m³ genom höjning av dämningen i Tisjön. Den årliga energiproduktionen vid Tåsananläggningcn ökades därigenom till 100 GWh.

Kraftföretagen hade tidigare varit slutna enheter, som fick lita till sina egna krafttillgångar, men under efterkrigstiden började ett utbyte av kraft mellan företagen att få allt större omfattning. En gemensam organisation, Värmlands Lednings AB, bildades 1951 av Uddeholm, Billerud, Mölnbacka-Trysil, Rottneros och Karlstad stad för att svara för kraftutbyten och gemensam anskaffning av kraft utifrån. Företagets namn ändrades senare till Värmlandskraft AB. Fasta kraftköp, liksom utbyte av tillfällig kraft, har skett genom Värmlandskraft. Ett 20-årigt kontrakt träffades 1968 med Statens Vattenfallsverk, som svarat för de största kraftleveranserna.

Uddeholm ökade sina disponibla krafttillgångar även genom att teckna andelar i de privata kärnkraftföretagen. Början gjordes 1969 med Oskarshamns Kraftgrupp AB, OKG AB. Ursprungligen var Uddeholm direkt delägare med andelar i OKG AB och övriga intressenter i Värmland hade avtal med Uddeholm. De intresserade kraftbolagen bildade 1976 ett gemensamt bolag, Värmlandskraft-OKG-delägare AB, VKAO, i vilket kraftbolagen, även Uddeholm, tecknade andelar. Uddeholms andel i VKAO var 11/30 motsvarande 62 MW eller 2,93 % i OKG AB. övriga intressenter var Billerud, Karlstad och Rottneros. Oskarshamnsverket byggdes ut med tre block under åren 1972-85 med effekterna resp. 440, 605 och 1050 MW. Den värmländska kraftandelen i Oskarshamnsverket blev så småningom 8 % motsvarande 168 MW.

Vid kärnkraftverket i Forsmark bildades Forsmark Kraftgrupp AB, som ägdes till 74,5 % av Statens Vattenfallsverk och resten av Mellansvensk Kraftgrupp AB, MKG. De Värmländska kraftföretagen bildade Värmlandskraft Forsmarksdelägarna AB, VKAF, som ägde andelar i Mellansvensk Kraftgrupp AB. Uddeholm tecknade från början en andel i VKAF, men sålde sin andel 1977, innan kraftverket tagits i drift. Senare blev Uddeholms andel i Forsmark 15 MW och under tolv år arrenderades 154 MW från andra delägare, främst Stockholms Energiverk.

Frågan om korttidsreglering av Höljes kraftstation avgjordes så att regleringen kunde börja 1975, vilket medförde att kraftstationen kunde utnyttjas på ett bättre sätt. Forshult hade sedan länge intagit en central plats inom kraftdistributionen och ytterligare åtgärder för fjärrstyrning av kraftverken från Forshult vidtogs.

I Klarälven återstod två forssträckor, Strängsforsen och Klarabro. En utbyggnad av Strängsforsen närmast söder om Höljes togs upp på nytt till behandling 1975, då en ansökan inlämnades. Man råkade då i kollision med miljöintressena, som lyckades åstadkomma en stark opinion för att forsen skulle bevaras.

Även landshövdingen i Värmland, Rolf Edberg, engagerade sig hårt för att forsen skulle lämnas orörd, och när frågan slutligen avgjordes av regeringen, gick man opinionen till mötes och avslog Uddeholms ansökan.

En del andra projekt hade preliminärt bearbetats, främst Väråprojektet. Värån utgör ett biflöde till Klarälven norr om Stöllet, och en anläggning av liknande karaktär som Tåsan eller Letten skulle där vara möjlig.

De tre biflödena Femtån, Värån och Halgån skulle då utbyggas i en gemensam anläggning med utnyttjande av källsjöarna som vattenmagasin. Vattnet skulle då överledas till Värsjön varifrån fallhöjden till Klarälven uppgår till ca 190 m. Kraftstationen projekterades för 50 MW med en normalproduktion av 100 GWh. Anläggningen skulle medföra stora ingrepp i miljön. De preliminära beräkningarna visade en relativt hög anläggningskostnad i förhållande till den utvinningsbara energin och med hänsyn till den osäkerhet, som rådde, om möjligheten att få tillstånd till anläggningen av politiska skäl, hade projektet inte tagits upp till prövning.

Regleringen av Klarälvens källsjöar i Norge, främst Femunden och Isteren, kunde få en stor betydelse för en utjämning av älvens vattenföring. Redan 1887 inlämnade Uddeholm en ansökan att få bygga dammar vid de nämnda sjöarna med hänsyn till flottningen. Denna ansökan avslogs av det norska civildepartementet 1893. Frågan togs upp på nytt 1910 genom en utredning av Vattenbyggnadsbyrån i samarbete med norske kanaldirektören. Förslag till dammar vid sjöarna Femunden, Isteren och Engeren med dämningshöjderna resp. 1,5, 2,2, och 2,0 m lades fram. Utredningen ledde inte till något resultat.

Ett nytt försök gjordes 1949 gemensamt av Uddeholm, Mölnbacka-Trysil, Dejefors Kraft samt A/S Sagnfossen Kraftverk i Trysil. Ansökan avsåg sjöarna Rogen, Femunden och Isteren med följande dämningshöjder och magasinsvolymer.

   Dämning Magasin
Elogen 5,0 m 175 milj m3
Femunden 1,5 m 300 milj m3
Isteren 2,2 m 60 milj m3

En svensk-norsk vassdragskommission tillsattes 1951 och lade fram en utredning efter att ha arbetat under åren 1952-57. Förslaget rönte stort motstånd från natur-, frilufts- och fiskeintressen. Stortinget fattade beslut först 1973, då man inte enbart avslog dämningsansökan, utan bestämde att Klarälvssystemet på norsk sida skulle vara varaktigt fredat från alla förändringar. Från Norge förelåg mycket ringa intresse av en utbyggnad mellan Femunden och svenska gränsen, där älven mest består av slakforsar.

Under den svåra kris, som drabbade tillverkningsindustrin från 1975 till årtiondets slut, kunde kraftleveranserna fortgå normalt och Uddeholms Kraftdivision lämnade under denna period ett stadigt ökande rörelseöverskott såsom framgår av följande sammanställning, där enbart extern försäljning ingår.

År Energiomsättning Fakturerad extern försäljning Rörelseresultat efter avskrivningar
1975 2175 GWh 76 Mkr 60 Mkr
1976 2178 GWh 90 Mkr 50 Mkr
1977 2486 GWh 122 Mkr 95 Mkr
1978 2233 GWh 150 Mkr 89 Mkr
1979 2306 GWh 211 Mkr 105 Mkr
1980 2413 GWh 275 Mkr. 135 Mkr
1981 2295 GWh 245 Mkr 108 Mkr

Sedan Skoghallsverken övergått till Billerud-Uddeholm räknades kraftleveranserna dit som extremleveranser. Från och med 1980 levererades även kraft till Söderfors Bruk, som övergått till Uddeholm 1976.

Kraftleveranserna till utomstående hade under 70-talet utgjort ca 30 % av hela kraftomsättningen och fördelats till ca 35000 abonnenter. Leveranserna skedde till kommunala elverk och lokala distributionsföreningar samt genom detaljdistribution direkt till abonnenter. För att frigöra kapital såldes distributionsnätet i Storforsområdet med 4 500 abonnenter 1977 till Gullspångs Kraft AB. Enligt avtalet skötte Uddeholm fortfarande distributionen. Medlen användes för köp av Kils Elverk. Detta var angeläget, då elverket var till salu och risken fanns att Vattenfall annars kunde komma in som råkraftleverantör inom Uddeholms distributionsområde. Storforsnätet återköptes av Uddeholm 1983.

Samkörningen mellan olika kraftföretag blev allt mer omfattande och utgjorde en garanti mot kraftbrist inom områden, som drabbades av vattenbrist eller andra störningar. Den fick även allt större ekonomisk betydelse och utsträcktes till att omfatta hela Norden, varigenom en gemensam kraftproduktionsstrategi kunde utvecklas för hela området.

Under slutet av 1981 träffades en överenskommelse mellan Uddeholm och Billerud om bildandet av ett gemensamt kraftdistributionsbolag, Värmlandsenergi AB, där de bägge företagen ägde 50 % var. Värmlandsenergi övertog Uddeholms och Billeruds kraftledningsnät och ett antal mindre kraftstationer med en årsproduktion på ca 110 GWh.

Billeruds vattenkrafttillgångar var fördelade på två områden. Det västra omfattade de västligaste delarna av Värmland med kraftstationerna huvudsakligen inom Byälvens vattenområde, bland vilka kan nämnas Jössefors med en utbyggd effekt på 25 MW. Billerud hade tidigare köpt Rottneros distribution från kraftstationerna i Rottnan. Den östra delen av Billeruds krafttillgångar låg inom Örebro län och utgjordes av ett 20-tal kraftstationer, som tidigare tillhört Hellefors Bruks AB och låg inom Svartälvens vattensystem. Billerud svarade även för kraftdistributionen inom Hälleforsområdet.

De större kraftstationerna med en sammanlagd årsproduktion på 1 600 GWh behölls inom Billerud och Uddeholm. Värmlandsenergi övertog skötseln av samtliga kraftstationer och svarade för distributionen till abonnenterna, vars antal nu ökat till 85000. Kraften, som producerades i Billeruds och Uddeholms kraftstationer arrenderades av Värmlandsenergi.

Det nya bolaget började sin verksamhet från nyåret 1982 och blev med en kraftomsättning, som beräknades till 3 700 GWh, ett av landets större kraftföretag. Huvudkontoret förlades till Skåre utanför Karlstad och de tidigare kontoren i Munkfors och Säffle blev regionkontor för Uddeholms- resp. Billerudsområdet. Försäljningen av kraftledningsnätet gav Uddeholm en realisationsvinst på 169 Mkr.

Uddeholms AB hade stora räntebärande skulder, som blivit mycket betungande genom dollarkursens stegring. För att frigöra kapital till betalning av skulderna träffades vid slutet av 1982 en överenskommelse om försäljning av sex kraftstationer till ett konsortium av SPP, Svenska Personal- pensionskassan och AMF, Arbetsmarknadsförsäkringar. De sex kraftstationerna var Edsforsen, Skoga, Krakerud, Forshult, Skymnäs och Munkfors. Försäljningssumman uppgick till 774 Mkr. I avtalet, som var långsiktigt och gällde till och med 2008, fanns en klausul om option för Uddeholm att 1998 eller senare återköpa kraftstationerna till reducerat marknadspris. Uddeholm arrenderade kraftstationerna och svarade för försäljning av kraften till Värmlandsenergi.

Rottneroskoncernen hade tidigare sålt hela sin kraftverksrörelse till Vänerskog, där den ingick som dotterbolag under namnet Vänerenergi. Under 1983 kunde Värmlandsenergi förvärva Vänerenergi från Vänerskog och ökade därigenom den egna vatten kraftproduktionen med 230 GWh per år.

Ett samarbete med Hedmark Energiverk i Norge inleddes 1984. En 130 kV-ledning byggdes Jössefors-Charlottenberg med anslutning till Eidskog på norska sidan och kraftutbytet med Norge började 1986. Anslutningen mellan de bägge kraftnäten skedde med en tekniskt mycket avancerad utrustning, en tvärregleringstransformator för styrning av kraftutbytet, som omfattade högst 120 MW i bägge riktningarna.

Mellan Norge och Sverige fanns tidigare ett omfattande kraftutbyte över riksnäten.

Den ökande efterfrågan på elkraft motiverade en utbyggnad av vattenkraften och 1984 påbörjades Kymmenprojektet, som beräknades ge 60 MW och var färdigt årsskiftet 1986/87. Det ägdes av Skanska och arrenderades av Värmlandsenergi. Anläggningen utgjordes av en pumpkraftstation mellan sjöarna Kymmen och Rottnen med en nivåskillnad på ca 90 m.

Under 1985 inträffade åter stora förändringar. Uddeholm förvärvade Billeruds andel i Värmlandsenergi samt de av Billerud ägda vattenkraftstationerna och blev därigenom ensam ägare till produktion och distribution av elkraft inom Värmland och angränsande delar av Örebro och Kopparbergs län med undantag av distributionen inom Karlstadsområdet samt sydvästra Värmland, där Statens Vattenfallsverk svarade för kraftförsörjningen, och Kristinehamn med området söder därom, som försågs med kraft från Gullspångs Kraft AB. Dessutom disponerades Stora-Billeruds värmekraft i Skoghall och Gruvön internt inom företaget. Värmlandsenergi övertog även samtliga aktier i AB Röjdåfors kraftverk.

En följd av denna affär blev att Värmlandskraft AB, som närmast svarade för köp av kraft från andra producenter, omvandlades till ett dotterbolag inom Uddeholms AB med Karlstads kommun och Billeruds AB som minoritetsägare.

Värmlandsenergi arrenderade även Uddeholms och Billeruds andelar av kärnkraften och var landets sjunde kraftföretag i storlek omfattande 93 000 kunder. Det egna ledningsnätet hade en längd av 20000 km, varav 1 035 km 130 kV-ledningar och 500 km med spänningarna 50 och 30 kV. De största förbrukarna var skogsindustrin med STORA-Billerud följt av stålverken. Småhusägarna utgjorde den till antalet största kundgruppen med ca 46000 abonnenter av vilka 45 % hade elvärme. Energiomsättningen 1985 var 5 666 GWh, varav 45 % utgjordes av vattenkraft.

Från 1985 ingick Uddeholm i AGA AB och Värmlandsenergi blev en rörelsegren inom AGA-koncernen. Försäkringsbolagen ägde då fortfarande de tidigare omnämnda kraftstationerna. Villkoren när det gällde återköp Överflyttades från Uddeholm till AGA. Uddeholms AB med Värmlandsenergi AB sålde den 1 juli 1986 merparten av sina återstående kraftstationer till ett konsortium kallat Älvkraft i Värmland AB, som till mindre än 10 % ägdes av Värmlandsenergi och för övrigt av ett antal försäkringsbolag och pensionsstiftelser. Värmlandsenergi svarade även i fortsättningen för driften av kraftstationerna och disponerade kraften till självkostnadspris. Enligt avtalet hade Värmlandsenergi rätt att tidigast 1998 återköpa kraftstationerna. Försäljningen medförde ett likviditetstillskott, som möjliggjorde finansieringen av kraftverkens vidareutveckling.

I samband med en rekonstruktion av Uddeholmsbolaget ändrades namnet Värmlandsenergi till Uddeholm Kraft AB från nyåret 1987 och blev en fortsättning på Uddeholms AB varigenom namnet Uddeholm kunde leva vidare.

Vattenkraftresurserna inom Värmland var vid mitten av 1980-talet i huvudsak utbyggda med drygt hundratalet kraftstationer, de flesta relativt små. Den outbyggda vattenkraften med främst Strängsforsen och Väråprojektet kunde i rådande läge inte utnyttjas, vilket tidigare berörts. Vattenkraften inom Värmlandsregionen kunde täcka mindre än hälften av kraftförbrukningen. Ansträngningarna inriktades nu på att öka energiproduktionen genom utbyggnad av i första hand Klarälvsstationerna. När dessa stationer byggdes skedde dimensioneringen efter då gällande förutsättningar för vattenföringen, 160-170 m³/s. Till 1980-talet hade förhållandena ändrats genom de utökade regleringsmöjligheterna och det stora kraftunderskottet i regionen hade ökat behovet av egen vattenkraft för att minska andelen köpt kraft. Den utbyggnadsbara vattenföringen kunde nu ökas till 220-230 m³/s och ett omfattande utbyggnadsprogram igångsattes för att utnyttja denna möjlighet inom älvens södra del.

Utbyggnaderna av äldre stationer hade börjat med Frykfors i Norsälven. Efter ett turbinhaveri byggdes där ett nytt aggregat i anslutning till den befintliga dammen så att en ökad vattenföring med 77 m³/s kunde utnyttjas motsvarande den, som gällde för Edsvallastationen nedströms Frykfors. Ombyggnaden blev färdig våren 1988 och ökade effekten i Frykfors från 2 till 4,6 MW med en årlig energiproduktion på 25 GWh.

Bland Klarälvsstationerna började utbyggnaden med Forshaga, som hade den lägsta utbyggnadsgraden. Där utökades stationen med ett aggregat 1988. I Krakerud havererade ett av aggregaten och man valde då att bygga en helt ny station med två Kaplanaggregat vid sidan av den gamla. Stationen färdigställdes till årsskiftet 1989/90.

Vid Forshult installeras ett Kaplanaggregat som ersättning för fyra äldre aggregat från tiden för första världskriget och utbyggnaden var planerad att tas i bruk årsskiftet 1990/91. Ungefär samtidigt installeras ett nytt aggregat i Dejefors som ersättning för de tre äldsta varigenom även där den ökade vattenföringen kan utnyttjas. Slutligen planeras för Munkfors ett tredje aggregat, som beräknas bli färdigt 1992. Bland de övriga stationerna i Klarälven hade en ökning av effekten i Edsforsen planerats genom en höjning av dämningen såsom tidigare omnämnts. Den tvist, som därvid uppkommit mellan ortsbefolkningen och Uddeholm Kraft hade hänskjutits till regeringen för avgörande. För kraftstationerna Skoga och Skymnäs var inga åtgärder planerade.

Data för kraftstationerna inom Klarälvens södra del före och efter ombyggnadsprojektet återges i följande tabell.

  Utbyggnadsvattenföring m³/s Effekt MW Energi­produktion GWh/år      Planerad ökning
  Före Efter  Före  Efter Före Efter MW GWh/år
Edsforsen 165 175 9 12 48 67 3 19
Skoga 170 170 15 15 75 75 0 0
Krakerud 165 220 15 22 90 115 7 25
Forshult 190 220 20 24 110 126 4 16
Skymnäs 190 190 17 17 100 100 0 0
Munkfors 165 230 25 33 160 180 8 20
Dejefors 180 220 15 20 86 106 5 20
Forshaga 120 195 4 7 32 43 3 11

Genom detta projekt beräknades energiproduktionen öka med ca 110 GWh per år och den sammanlagda årliga produktionen för de berörda stationerna ökades till ca 800 GWh. Hela projektet hade kostnadsberäknats till drygt 400 Mkr. Det finansiella läget för Uddeholm Kraft hade påtagligt stärkts i samband med ägarskiftet.

En återblick på Kraftverkens historia visar en imponerande utveckling under de nära hundra år som förflutit sedan "lyshusen" inrättades och fram till dess Uddeholm Kraft bildades. Efter att Kraftverken under den första tiden haft karaktären av en hjälpavdelning till Uddeholms industrier har verksamheten expanderat till att omfatta kraftförsörjningen inom hela Värmlandsområdet med få undantag. Behovet av elenergi har ständigt ökat under den behandlade perioden och problemen har mest gällt möjligheten att tillfredsställa efterfrågan. Någon konkurrens i likhet med förhållandena inom den tillverkande industrin har inte funnits. Användningen av elkraften har utvidgats till allt fler områden. Under tiden efter andra världskriget ökade användningen av elkraft som värmekälla inom industrin. Senare infördes elvärmning av bostäder i stor omfattning och blev ett bekvämt och miljövänligt alternativ, som även var ekonomiskt konkurrenskraftigt med andra uppvärmningssystem.

Källa: Uddeholmsbolagets personaltidning