vattenkraft.info använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse på webbplatsen. För att kunna logga in behöver du acceptera cookies. Läs om cookies.
Logga in

Meny



 

Sök efter:

Avancerad sökning

Besökare sedan 2003-11-22


Atlantprojektet

Nordiska vattenkraftkommittén, som låg bakom projektet, bestod av representanter från finska handels- och industriministeriet, Norges vassdrags- og elektrisitetsvesen och Kungliga vattenfallsstyrelsen i Sverige. På uppdrag av de nordiska ländernas regeringar undersöktes mellan 1957 och 1961 möjligheterna att bygga ut vattenkraften i Torne och Kalix älvar. Ett av de tre utbyggnadsalternativen utgjordes av Atlantprojektet.

Atlantprojektets utformning (alternativ C)


Källa: Slutrapport från Nordiska vattenkraftkommittén 1961

Vattnet från Kaitumälven skulle via en damm vid Killinge ledas till ett konstgjort magasin vilket också fångar upp Kalixälvens vatten. Från detta magasin leds sedan vattnet över till Rautasälven som sedermera mynnar i Torneälven strax nedströms Torneträsk. Torneälven är då avstängd och Torneträsk höjt med avsikt att avrinningen skall ske västerut mot Atlanten istället för österut mot Bottenviken.
Vattnet från Lätäseno och Könkämä älv-, gränsälven mellan Finland och Sverige som så småningom blir Muonioälv, skulle via kanaler ledas till regleringsmagasinet Sopperojärvi som också fångar upp Lainoälvens vatten. Från Sopperojärvi skulle vattnet tunnlas ut i Sevujärvi-, Vittangiälvens källsjö, och sedan vidare ut i Torneträsk.
Från Torneträsk skulle vattnet via en tunnel ledas ned i Rombaksfjorden. Här tänkte man utnyttja fallhöjden på 345 meter i Vassijaures kraftstation. Förutom denna stora anläggning skulle en kraftstation byggas vid Rautas inlopp i Torneträsk. De älvar som helt skulle ledas undan är Lätäseno, Könkämäälven, Lainoälven, Vittangiälven, Torneälvens övre del, Kalixälvens övre del samt Kaitumälven. Dessutom skulle Muonioälven och de nedre delarna av Kalix och Torneälven samt Tärendöälven påverkas kraftigt genom betydligt mindre vattenföring. För svensk vidkommande skulle alltså alla storälvar på Nordkalotten helt förändras.

Alternativa utbyggnadsmöjligheter under tiden för Atlantprojektet (alternativ A & B)


Källa: Slutrapport från Nordiska vattenkraftkommittén 1961

Nordiska vattenkraftkommittén utredde mellan 1957 och 1961 tre alternativa utbyggnadsmöjligheter för Kalix- och Torne älvsystem. Förutom Atlantprojektet, som i slutrapporten omnämns som alternativ C, utreddes alternativ A: Konventionella utbyggnader i Kalix och Torne älvar, och alternativ B: överledning av vatten från Kalix till Torne älv. Här följer en kort beskrivning av de två alternativen.

Alternativ A innebar att på konventionell väg bygga ut var älv för sig. Nackdelen med Kalix och Torne älv är avsaknaden av större fallkomplex med ett fåtal undantag. Vidare är stränderna ofta flacka med omfattande bebyggelse vilket försvårar reglering. Kommittén räknade dock med 37 kraftstationer och 10 regleringsobjekt för alternativ A.

Alternativ B innebar en överledning av vattnet från Kaitum- och Kalix älvs övre del till Torneträsk enligt samma modell som för alternativ C. Dessutom skulle Tärendö älv avstängas så att inget vatten ”smiter” från Torne till Kalix älv. Kalixälven skulle därmed bli fri från kraftverk medan det kom att bli en ökning av dessa i Torne älv. Totalt 26 kraftstationer var planerade i detta alternativ.

Varför blev inte projektet av?

Främsta anledningen varför projektet lades ned var det motstånd det mötte dels från kommunerna i älvdalarna, som protesterade mot den minskade vattenföringen i älvarna och de förlorade arbetstillfällen och skatteintäkter som utbyggnaden skulle medföra, och dels från internationellt naturskyddshåll.
Under de två decennierna Atlantprojektet utreds växer älvvärnet i synnerhet och miljörörelsen i allmänhet, vilket med all säkerhet bidragit till att Kalix och Torne älvar än idag är opåverkade av vattenkraftsutbyggnad.